Trädet

Trädet står mitt på den annars stora, öppna - nästan öde - slätten. Ensamt och majestätiskt sträcker det sina grenar upp mot de långsamt förbipasserande molnen. Vinden är knappt märkbar, men rasslar ändå om i löven längst ut på grenarna. Jag får anstränga mig för att höra det, men kan se en stilla rörelse i de tunnaste kvistarna, när jag kisande spanar upp i lövverket. Solen blinkar till i mitt synfälts periferi. Jag känner värmen mot ansiktet komma och gå i takt med lövens rasslande.

 

Gräset under min rygg är fortfarande lite daggvått, men har nästan helt torkat upp. Jag sluter ögonen och låter ljud och dofter strömma in i mig. Nånstans i trädkronan sitter en fågel och kvittrar förstrött. Ingen jag känner igen, men ändå vackert. Liksom drillande, med en avslutande “snärt”. Jag ler åt tanken. Åt snärten. 

 

Jag stryker handflatan mot gräset vid min sida. Långt och mjukt, inte torrt och knastrigt. Inte än, men om några dagar kanske. Om värmen håller i sig. Stråna omsluter fingrarna, omsluter nacken och öronen. Kittlar mig på kinden, när jag vrider på huvudet. Jag låter min trötta kropp sjunka ännu något djupare ner i myllan mellan trädets gigantiska rötter.

 

Jag har gått hela natten för att komma hit. Långt ifrån mänskligheten, långt ifrån Anna därhemma. Hon suckade medkännande när jag nämnde min “walk about”. 

“Jag ska bara gå rakt fram, tills jag stöter på det.”

“Vilket då, ‘det’?” undrade hon.

“Det vet jag inte än. Men jag kommer veta det då. När jag kommer fram.”

Jag vände mig inte om när jag gick hemifrån. Men jag vet att hon stod och tittade efter mig länge. Hon suckade säkert, skakade på huvudet. Så som hon brukar göra åt mina infall…

 

Jag gick rakt fram, som planerat. Svängde runt olika hinder ibland, visst. Men i princip rakt fram, hela natten. På morgonen, när solen hunnit en bit över horisonten, fick jag syn på trädet mitt framför mig. Jag såg det, men förstod först inte hur stort det var. Jag såg på det i sin ensamhet, mitt på den stora slätt jag kommit ut på strax före gryningen. Under mina fötter var det omväxlande stenar och grus, omväxlande gräs och småbuskar. Sedan mer och mer gräs. Inga stenar, inga buskar. Bara längre och kortare gräsbestånd. Ibland så högt och tätt att jag fick leta mig runt. Ibland kort, nästan som en golf-green. I gryningen var det daggvått, men snart torkade det upp. Ibland var det korta gräset gult och torrt och knastrade under mina fötter.

 

Till slut, för kanske tjugo minuter sedan, kom jag fram. Jag hade måttat med ögonen när jag var nästan framme och uppskattade trädet som det högsta träd jag sett. Många höghus var inte så här höga. Säkert tio, kanske tolv våningar till toppen av trädkronan. Omkretsen vid dess fot måste vara som tanken på en mejeribil, och stammen sträckte sig förvånansvärt rak, med de första grenarna långt utom räckhåll, ens om jag skulle försöka hoppa. 

När jag äntligen kom fram slog jag armarna om den skrovliga barken och drog in dofterna från den. Friskt och lite unket på samma gång. Levande. Kraftfullt. Vid min sida stack fram en kraftig rot. Som ett lår, följt av ett knä och så en vad som försvann ner i marken. Jag lät min hand glida utmed rot-benet, föll på knä vid dess slut och stack näsan i myllan där vaden försvann. Jag var framme.

 

Fågeln har troligen kommit närmare, för nu hörs dess sång betydligt starkare. Jag söker med hörseln och blicken för att försöka hitta den bland grenarna. Var är den? Där! Jag ser den på en gren, bara kanske tio meter upp, strax till vänster om mig. Solen skapar gnistor i dess blanka fjäderskrud, som skimrar i blått och rött, och ibland gult och grönt. Inte särskilt stor, men inte någon jag känner igen.

 

Men det är bara vi två här. Jag och fågeln. Och så trädet, så klart. Det var här först, långt före både mig och fågeln. Långt före det mesta, skulle jag tro. Undrar vad det har fått vara med om? Om det har funnits fler träd här, som har försvunnit. Och lämnat detta träd ensamt kvar. Som en ent. Utan sin ent-fru. Som ett bostadsträd hos Na'vi-folket på Pandora.

 

Jag får en klump i halsen. Samtidigt känner jag en allt större närhet och empati för detta ensamma träd. Som trotsat allt väder och vind som det måst utstå, för att fortfarande stå kvar här. Illvilliga människor med yxor, som velat hugga ner det. Blixtnedslag som hotat att sätta det i brand. Ålderskrämpor som hotat med att få det att ge upp. Att dö.

Men det står kvar! Och under det ligger nu jag, och i det sitter en fågel. Vi tre, ensamma i ett milsvitt slättlandskap. Tillsammans. Jag är framme.