Sock it to me

Ljudet när revbenet knäcks av den välriktade sparken drunknar i larmet från trafiken ovanför dem. 

“Vad gör du? Sluta!” 

Adrenalin. Rädsla. Förvåning? Han hinner känna, men inte tänka.

Nästa spark träffar strax intill den förra, bara några centimeter från struphuvudet, och spräcker nyckelbenet. Han kvider till och försöker förtvivlat komma undan sin angripare.

–

En äldre man lämnar konserthusets sorlande foajé och kisar in i snörusket. Vänder hattkullen mot vinden, skjuter upp axlarna och trycker händerna i rockfickorna. Kylan förstärker känslan av besvikelse och irriterat missnöje över kvällens konsert. Istället för att njuta av framförandet från scenen, satt han och tänkte på Berliner Filharmonikernas version från 1973 som blivit hans referenspunkt för all framtid. Mannen biter i underläppen. De tunna finskorna halkar till i den hinna av blötsnö som brer ut sig över trottoaren. Han lyfter blicken under hattbrättet och skymtar busskuren något hundratal meter framför sig, och börjar gå.

—

En yngre man vinglar till utanför porten och försöker orientera sig i yrsnön som piskar och viner i kvällsmörkret.

Busshållplatsen? Ditåt.

Tar ut riktningen och prövar att fokusera blicken på ett ljussken, sannolikt en gatlykta. Tar några trevande steg, men snavar på en kantsten. Försöker flaxande återfå balansen, men ramlar istället huvudstupa in i ett buskage.

“Fan då!” Försöker avlägsna lera och slask från byxor och bomberjacka, innan han fortsätter i den utstakade riktningen.

–

Den äldre mannen kommer fram till busskuren och ställer sig i relativ lä innanför glasväggen. Han är genomfrusen om fötterna och kinderna svider. Halsduken har redan stelnat i en blöt fläck mitt för munnen. Tankarna på den förstörda musikupplevelsen vill inte släppa taget om honom och han svär muttrande för sig själv. Ser sig om i kuren och blänger på en ung kvinna som står i hörnet och röker. Hon blänger inte tillbaka utan tar upp en mobil ur fickan och börjar knappa. Han undrar över avgångstiden, men avgångsdisplayen är död sånär som på “Ingen signal” i pixliga bokstäver. Tabellarket i glasmontern är skymt av ordet KUK i grånad sprayfärg. Han suckar, och hoppas sammanbitet att bussen inte är alltför långt borta.

–

Det är längre än han trodde till busshelvetet. Han hör fortfarande skrålet från kompisarna genom den öppna balkongdörren. Knappt halvvägs sätter han sig på en bänk för att pausa, märker hur han blir blöt i röven och svär när han svajande ställer sig upp igen.

“Hur jäävla dum får man va?! Slaskhelvete!” Hans spuckna röst ekar mellan hyreshusen, samtidigt som han ser hur bussen passerar uppe vid vägen. 

“Vänta, för faan!” Men bussen hör honom inte. Såklart. Han räcker finger efter den, skakar det för effekt. Bussen bryr sig inte.

–

‘Fel linjenummer…’ Den äldre mannen suckar och stampar skinnsulorna i betongen för att få igång någon form av cirkulation igen. Kvinnan tittar knappt upp från mobilen när hon hasande kliver på bussen och låter sig omslutas av ljus och värme. Mannen ser länge efter de röda baklyktorna som snart bleknar i yrsnön. Han trycker sig hårdare mot det kalla kurglaset för att slippa den värsta blåsten. Väderleken är just en passande metafor för eländet.

–

Killen sätter sig på bänken i busskuren. Den är åtminstone inte snorblöt, men å andra sidan är hans byxor stelfrusna, så vad fan gör det för skillnad?

“Helvetes jävla skiiit!” vrålar han till nån slags melodi han hört en gång, men inte kan resten av. Han sparkar till mot kurglaset intill sig, som vibrerar illavarslande. En hård spark till och glaset splittras i tusentals små bitar.

Hans triumferande skratt tystas av vinden som inte längre hindras av glasväggen utan börjar piska honom över ansiktet.

“Faan!!”

–

En ny buss blinkar in mot hållplatsen, den här har rätt linjenummer. Den äldre mannen rör sig stelfrusen mot de öppnade mittdörrarna och stampar av sig några gånger på det blöta bussgolvet. Han ser sig om. Bussen är drygt halvfull. Inget ledigt dubbelsäte, bara enstaka platser utmed mittgången. Han håller på att tappa balansen när bussen plötsligt svänger ut från hållplatsen, men får tag i en stolpe. Närmast lediga plats är tre säten bort. Han sätter sig, motvilligt men lättad, bredvid en svartmuskig man med stickad luva och svart skepparkrans. ‘Som om man blir mer svensk för att man har en Stenmark-mössa! Ja, jisses…’

–

Han dåsar till. ‘Kan inte den där jävla bussen komma nu?’ Behöver vakna till.

“Åtta hundra gra-ader! Du kan litapåmej! Du kan litapåmej!!”

Han gillar Ebba Grön. All gammal punk, faktiskt. Sånt man kan vråla och pogo-dansa till. Fan vad häftigt det är!

“Åtta hundra graaa-der! Du kan LITAPÅMEJ! Du kan LITAPÅMEEJ!!!”

Spyan kommer oväntat. Eller inte. Det har varit bubbligt i magen ett tag. Han betraktar den orange-grå fläcken mellan sina särade ben. Lite på skorna, men inte så farligt. Han spottar i blaffan. Den luktar förjävligt så han reser sig upp och ställer sig bakom busskuren, där det faktiskt är lite lä.

–

Invandraren innanför honom ska av några hållplatser efter centrum och ursäktar sig leende och på bruten svenska. Den äldre mannen viker undan knäna och betraktar kritiskt skepparkransens vandring fram till bussdörrarna. ‘Såna borde ju vara förbjudna i lag. Skepparkransar alltså…’ Han småler för sig själv åt sitt usla skämt. Bussen bromsar in, dörrarna pyser upp och skägget stiger av.

–

Tjutande bromsar får killen att rycka till, och stappla fram till de öppnade bussdörrarna. Han håller på att bli omkullvält av en avstigande man i ful mössa.

“Se dej för, jävla. Jävla!” Han tittar efter mannen “Jävla blattejävel!”

Han kliver på men vänder sig om och lutar sig ut.

“Åk hem med dig, din jävla skäggapa!” Han skrattar åt sitt eget skämt, och rycker snabbt in huvudet när dörrarna pyser igen.

“Ska du ha ihjäl mig eller!?” Men chauffören väljer att inte reagera.

–

Den äldre mannen slutar småle när en yngling, vrålande och svajande som ett pilträd, tränger sig fram i mittgången mellan stolarna, på väg mot bussens bakre regioner. En armbåge i nacken får mannen att sammanbitet svära till, varpå killen stannar.

“Saru nåt, satans gubbjävel?!”

–

Killen fortsätter flinande bakåt till den sista sätesraden, som är helt tom. Han sätter sig i mitten och tar stöd med båda händerna i handtagen på sätena framför.

“Kör nån gång då, bussjävel!”

Bussen slirar igång, och han ler åt sin uppenbara makt över chauffören där framme.

–

Den äldre mannen suckar med avsmak, men vänder sig inte om. Han vill inte starta något bråk. Inte på en buss. Han vet ju hur det kommer att sluta. Istället masar han sig in mot den tomma platsen vid fönstret och försöker identifiera var de befinner sig. Ett nytt utrop. Bara två hållplatser kvar. Sen ska han av.

–

Han sitter och fantiserar om huvudena framför sig. Han kan räkna till sju bakhuvuden, inklusive gubbjäveln. En gammal tant, ett yngre par. En man med en liten pojke och så en kärring i slöja. Eller kärring förresten. Hon reser sig för att stiga av nästa hållplats, och han ser att det är en tjej i hans egen ålder. Ganska snygg faktiskt. Synd på slöjan bara… Han försöker möta hennes blick när hon ska stiga av, men hon lyfter inte sin egen från golvet.

–

Den äldre mannen betraktar en beslöjad flicka som stiger av, blicken fäst i marken. ‘Hunsad hemma, så klart. Lite konstigt att hon åkt buss själv…’ Ett par hållplatser senare reser han sig upp och börjar gå mot mittdörrarna. Han svajar med i bussens krängningar med en handskbeklädd hand om stolpen ovanför kortläsaren.

–

“Flytta på dig, gubbjävel!”

Killen från längst bak forcerar sig hänsynslöst förbi honom och ställer sig mitt framför dörrarna. Bankar på glaset.

“Öppna nu då! Jävla… öppna då!”

–

Bussen börjar bromsa in och glider lite mot vägbanan innan den stannar mot trottoarkanten. Dörrarna pyser upp och killen nästan ramlar ner på hållplatsen. Den äldre mannen ser sig om i bussen, innan han kliver av och går åt samma håll som killen, ner mot gångtunneln under leden. Backen är hal under de tunna sulorna, men mannen lyckas parera isfläckarna med snabba trippande steg. Killen framför honom svajar till, troligen inte av underlaget, svär högt men återfår balansen. När han kommer in i tunneln börjar killen vråla på någon pop-sång så att det ekar mellan väggarna. 

“Åtta hundra gra-ader!”

–

Knuffen i ryggen får honom att tappa balansen och ramla in i tunnelväggen. Innan han hinner vända sig om kommer en spark mot ryggslutet som fäller honom till marken. En andra träffar honom i bröstkorgen. Ljudet när revbenet knäcks av den välriktade sparken drunknar i larmet från trafiken ovanför dem. 

“Vad gör du? Sluta!” 

Adrenalin. Rädsla. Förvåning? Han hinner känna, men inte tänka.

Nästa spark träffar honom strax intill den förra, bara några centimeter från struphuvudet, och spräcker nyckelbenet. Han kvider till och försöker förgäves komma undan sin angripare.

“Ligg still!” Ordern följs av en blank skosula mot kinden och han känner hur minst en tand lossnar i överkäken. Blod och saliv blandas i en pöl på marken. En ny spark träffar byxknappen och urinblåsan innanför. Smärtan är olidlig och han kissar på sig.

–

Den äldre mannen spottar på den sorgliga gestalten framför sig.

“Håll käften nån gång, förbannade slyngel! Lär dig visa respekt för helvete!”

Han rätar långsamt på sig och slätar till rocken. Kör händerna i rockfickorna och drar den tätare omkring sig. Han kastar en sista blick på sitt offer, innan han vänder sig om och gnolande går därifrån.

“R-E-S-P-E-C-T … Respect …  Just a little bit …

Sock it to me, sock it to me, sock it to me …”