Intryck

Smaken av ostmackan, hemgjord med grevéost på färdigskivat fullkornsbröd, blandas med något för stark flädersaft, när jag tar en klunk ur sportflaskan. Båda de medhavda mackorna är nu uppätna och jag trevar efter påsen med kanelgifflar bredvid mig på bänken. Försöker njuta av en stunds paus. Men det är inte så lugnt här som det brukar vara. Bortom kyrkan håller byggandet av den nya tågstationen på för fullt. Men det är inte därifrån ljuden av maskiner kommer idag. Istället hör jag ett vinande från vajrar som rullas upp och ner i en lyftkran över Handelshögskolans tak. Någon berättade om detta byggprojekt men jag har hållit mig på avstånd - det är alltid svårt att ta sig fram när gatumiljön ändras vid byggarbetsplatser.

 

Istället försöker jag fokusera på de kvittrande småfåglarna -  gråsparvar tror jag - som kommer från alla möjliga riktningar runt om mig. Vinet och fladdret från deras vingar när de susar förbi runtom mig, likt små jetplan. På avstånd, nästan i samma riktning som solen, som då och då tränger igenom molntäcket, skränar två, möjligen tre måsar ikapp. Kanske slåss de om ett byte de hittat på marken. Kanske en tappad korv. Eller ett äppelskrott. Vad vet jag. Men de avlägsnar sig snart, så troligen har de gett upp kampen och satt sig på något av Hagas många hustak. Vinden tar ibland i mot min vänstra kind och för med sig dofter från någon blommande växt jag inte kan identifiera. Svagt, nästan på släptåg, finns även doften från nylagd asfalt - jag hörde en vält nere på Sprängkullsgatan för en liten stund sedan, vid övergångsstället till Haga Nygata.

 

Till höger om mig går personer fram och tillbaka på grusgången snett genom halvcirkeln. En del strosar i maklig takt. Någon småspringer, kanske ute på en joggingtur. En barnvagn med ett jollrande barn och dess småpratande föräldrar. En ung kvinnoröst på bred amerikanska - kanske en student. Inte helt otroligt med tanke på omgivningarna. Det märks att det är turistsäsong, för så här mycket människor brukar inte röra sig genom parken. På bänken bredvid min har det precis satt sig en man och en kvinna. De talar ett språk jag inte förstår - troligen slaviskt. De talar lågmält. Som om de är trötta av värmen, som börjat tillta nu på eftermiddagen, även om solen för stunden gått i moln. Möjligen tiger de av vördnad för den närliggande kyrkobyggnaden. Vad vet jag. De kanske bara sitter med varsin mobil. Bakom mig stojar några barn från parkleken. Ett förmanande från en mamma. Någon var tydligen lite för busig.

 

När jag kom hit för att sätta mig och vek av från grusgången in på kullerstenen sträckte jag ut handen och kände då och då rön av någon växt från planteringen i cirkelns mitt. De hade nog vuxit något sedan förra veckan, då fick jag böja mig ner för att nå dem. Röna kittlade min handflata, som mjuka fjädrar, eller en buffande kattnos på jakt efter kvällsgos. För några veckor sedan doftade blommorna i rabatten intensivt, men nu är de flesta växter troligen gröna, i väntan på nästa omgång blomning…

 

En helikopter skär genom lugnet från snett bakom mig på väg bortåt i riktning mot Skansberget, verkar det som. Jag är inte helt säker på orienteringen. På bänken till vänster sitter nu ett något äldre par och diskuterar spårvagnstabeller på bred östgötska. Hur de ska ta sig härifrån till hotellet utan att fastna i byggkaoset. Jag ler åt den ganska underhållande dispyten.

 

Bänken börjar kännas hård under mig, och jag byter försiktigt ställning, för att inte råka välta ut min sportflaska. Jag lutar mig bakåt mot ryggstödet så att bakhuvudet nästan stryker mot häcken i halvcirkelns periferi. Jag kan höra ett svagt surr av bin eller humlor, som pollinerar dess blommor. Även några av småfåglarna har samlats bland grenarna. Jag tar en ny kanelgiffel och låter den smälta i munnen. Långsamt, för att kanelsmaken ska få bästa chansen att träffa mina smaklökar. Jag älskar kanel. Jag låter tungan pilla bort en bit bulldeg som fastnat mellan två tänder i överkäken, där jag sen gammalt har en glugg efter en tandreglering. En ny klunk flädersaft och det kletiga är borta.

 

Solen har tittat fram igen och värmer mina bara armar, och min panna. Jag har kommit ihåg att ta på solskydd, annars får jag kliande blåsor på underarmarna ganska snabbt. Än så länge har jag lyckats hålla dem borta, och jag försöker njuta av känslan. Helikoptern är tillbaka, men nu på avstånd, mer inåt stan. Försöker säkert hålla koll på trafiken i vad jag förstår är ett verkligt kaos runt alla byggarbetsplatser runt centrum. Tur att jag inte har bil.

 

Träsmaken börjar ta överhanden. Det är inte lika roligt att sitta här längre. Jag lägger sportflaskan och resterande kanelgifflar i ryggsäcken, reser mig upp, borstar med händerna av eventuella smutspartiklar från byxbaken och sträcker på min rygg. Solen har åter gått i moln, och jag undrar om det inte är regn på gång, åtminstone har vinden blivit både kraftigare och något mer kylslagen. Jag tar fram käppen ur ryggsäcken sidofack och låter den veckla ut sig, innan jag svänger upp väskan på ryggen och sakta går hemåt.