Mormor kan allt! ...om katter

Mamma lyfter upp Anton så att han når elefantsnabeln. Han knackar den hårt mot dörren. “Knack! Knack! Knack!”

​

“Jag kommer, jag kommer!” hörs inifrån, högre när mormor närmar sig. Låset vrids om och mormor öppnar dörren.

​

“Nämen hej Anton! Kommer du på besök! Så trevligt!” Mormor släpper in honom och han börjar genast ta av sig skorna och jackan. Han rusar i förväg in i köket, där mormors kaffe står och ryker i en kopp på bordet.

​

“Kaffe måste jag dricka, annars döör jag!” brukar mormor säga. Då skrattar Anton.

​

“Annars dööör jag!” brukar han härma, och så skrattar de båda två.

Mormor pratar fortfarande med mamma i hallen. Anton ropar på henne från köket.

​

“Jag kommer, jag kommer!” skrattar mormor och stänger dörren efter mamma. Hon ska jobba kväll på sjukhuset, och Anton ska vara hos mormor hela tiden.

​

Mormor sätter sig på sin stol mellan spisen och köksbordet, och tar en klunk av kaffet.

​

“Guu, vad gott!” säger mormor. Anton skrattar.

“Kaffe är äckligt, mormor!” säger Anton.

“Vaad säger du, unge?” svarar mormor och lutar sig hastigt mot honom över bordet, så att duken veckar sig, och kaffet nästan skvimpar ut. Anton ryggar tillbaka och kiknar av skratt. Mormor är så rolig, tycket Anton.

​

“Du mormor?”

“Ja, Anton, vad vill du?”

“Vi ska kanske köpa katt, har mamma sagt!”

“Ska ni köpa katt?” Mormor ställer ner koppen och fyller på från kannan i bryggaren bredvid spisen. Det är en dyr kaffebryggare, det vet Anton. Det har mormor sagt.

​

“Det är världens bästa bryggare!” berättade mormor en gång, när den var ny. “Man ska alltid ha det bästa! Annars är det ingen idé. Man ska inte köpa en massa skit, som bara går sönder hela tiden.” Mormor har alltid nya saker.

“Vi ska köpa en katt från en farbror på landet. Han hade en hel låda med massa kattungar. Våran är vit och svart och heter Sotis.”

​

“Precis som din gosekatt, då.” Säger mormor. Anton har sitt gosedjur framför sig på bordet. Sotis följer alltid med.

“Ja.” Säger Anton.

“Jag är expert på katter!” säger mormor.

“Är du?”

“Jajamensan! Jag har haft katt i 25 år.” säger mormor.

“Såå länge?” säger Anton.

“Japp!” svarar mormor. ”Hon hette Gullan. Så jag vet precis hur man gör med katter!”

“Vad bra!” Anton vill veta mer om mormors katt. “Var är din katt nu, mormor?” frågar han.

“Hon dog. Det är länge sedan nu. Hon är begravd under körsbärsträdet i trädgården. Har inte din mamma sagt det?”

“Nej.” Antons mamma har inte sagt något om någon katt under körsbärsträdet.

​

“Jag ska visa dig hur man håller en katt ordentligt.” säger mormor. “Och den ska äta räkor. Det älskar katter!”.

Mormor kan så mycket, inte bara om katter. Anton blir alltid lika förvånad över allt som mormor kan.

​

“Jag trodde dom åt kattmat på burk. Och sill.” säger Anton, för det har mamma förklarat för honom.

“Prat!” svarar mormor. “Katter äter räkor! Det ska väl jag veta. Jag har haft katt i 25 år!”

​

“Var din katt snäll, mormor?”

“Ja, hon älskade att ligga i knät och spinna. Och så kunde hon göra konster.”

“Som en hund?” frågar Anton.

“Bättre än en hund, till och med!” Mormor tar en klunk av sitt kaffe. “Ska du inte dricka av din saft?” Anton lyfter glaset som mormor har gett honom och tar ett par klunkar av jordgubbssaften.

​

“Gullan kunde rulla runt, och gå på bakbenen!” säger mormor, och Anton tittar storögt på henne.

“På riktigt?”

“Jajemensan!” svarar mormor.

​

Anton ser hur mormor tar fram en ridpiska och reser sig från köksbordet. Den svarta hatten hon har på sig är dammig och sliten, och de höga svarta stövlarna klapprar mot köksgolvet.

​

“Allez!” ropar mormor och snärtar med piskan. Katten reser sig genast på bakbenen och tittar på mormor.

“Allez!” säger hon igen, och när piskan snärtar i luften börjar Gullan gå i en cirkel framför henne. Anton stirrar storögt på katten, och sen på mormor.

“Mer, mormor! Mer!”

“Allez hop!” säger mormor och snärtar till. Gullan hoppar jämfota nu, och kommer med lätthet genom den färgglada ringen som mormor håller fram, utan att sätta i framtassarna en enda gång!

Anton skrattar och applåderar.

​

“Mer, mormor!”

Mormor vänder sig mot vardagsrumsdörren och snärtar till en dubbelsnärt med piskan. De två lejonen i vardagsrummet ställer sig mittför varandra och börjar dansa runt runt på mattan framför TV:n.

​

“Allez!” säger mormor och snärtar. Lejonen plockar upp mikrofonerna från soffbordet och sjunger karaoke till texten som rullar på TV:n. Det är nog på engelska, för Anton förstår inte vad de säger, även om han kan melodin. Han och mormor klappar takten. Lejonen tar i extra mycket när refrängen kommer, och både mormor och Anton sjunger med.

​

Plötligt ringer mormors mobil. Musiken tystnar tvärt och mormor tar upp mobilen från köksbänken. Hon sveper till höger med en rödmålad fingernagel och lyfter luren till örat.

“Ja, det är Briink!”

​

Anton kan inte låta bli att skratta till. Mormor låter så rolig när hon svarar I telefon. “Briiink” brukar han härma henne, men hon brukar alltid hyscha ner honom med låtsas-arg blick. Det är alltid någon tant eller farbror som ringer och vill att mormor ska vara med på ett möte. Mormor är med på många möten. Hon skriver upp alla i sin kalender. Den är tjock och helt full med anteckningar. Anton försöker alltid läsa vad mormor skriver, men hon skriver så konstiga krumelurer. “Skrivstil” säger mormor. “Spiralkorvar” tycker Anton.

​

Mormor lägger på, och säger något om ett möte på måndag klockan tre, samtidigt som hon ritar några spiralkorvar i kalendern.

​

“Man måste hålla igång, annar skrumpnar hjärnan!” brukar mormor säga. Och det vill man ju inte.

​

“Kunde Gullan verkligen gå på bakbenen, mormor?” frågar Anton.

Mormor klickar fast låset på sin kalender och tittar förvirrat på honom.

“Vad säger du för dumt?”

“Kunde Gullan stå på bakbenen, som du sa?”

​

“Stå och stå, gå och gå… Nja, kanske inte så värst.” Mormor ler för sig själv. “Men hon gillade att ligga i knät och bli klappad bakom örat. Det minns jag säkert!” Mormor skrattar och ska ta en slurk kaffe, men koppen är tom.

“Ajdå, inget kaffe! Nu döör jag!” Mormor faller ihop över bordet. Anton skrattar, och skakar hennes livlösa arm.

​

“Du bara skojar! Man kan inte dö om man inte får kaffe. Jag lever ju utan att dricka kaffe!”

Mormor tittar upp på honom med skelande ögon. Sen skrattar hon och sätter sig upp.

​

“Du har rätt Anton. Men livet blir bra mycket tråkigare utan kaffe, det måste du ändå hålla med om!”

​

Hon reser sig upp och ställer den tomma koppen på diskbänken.

“Nej, vad säger du? Är inte du också hungrig? Kom så åker vi och köper pizza!”