Elegi över en far
För drygt tio år sedan dog min far, konstnären Rune Claesson. För några år sedan hölls en minnesutställning över hans verk i Ulricehamns rådhus, i staden där han fötts, levt stora delar av sitt liv, och till slut dött. Till denna utställning skrev jag en liten text. Den publicerar jag nu.
”Rune Claesson skrämdes aldrig av det mörka. Det fula och härjade var alltid mer intressant än det klassiskt sköna och vackra. Det är nog detta som gör hans konstnärskap så intressant. Det kompromissar aldrig. Förskönar inget. Tvärtom är det det groteska i bilden som lockar. Väcker känslor och reaktioner.
Rune föredrog alltid det enkla före det komplicerade. Det karga före det belamrade. Det nära framför det fjärra. Att landskapsmotiven hämtades från Bohusläns klippor, Ölands alvar, Gotlands Sudre, Skagens ljus eller Themsens torrlagda flodbottnar var egentligen ganska självklart, när man tänker på det. Men denna karghet var aldrig död, utan alltid besjälad av något levande; cirklande rovfåglar, ensamma kor, glosögda råttor; för att inte tala om det egna grimaserande ansiktet som blivit något av Runes signum.
Även i självporträtten är det kargt och torrlagt. En frånvaro i märklig kombination med en djup närvaro. Ålderskrämpor mot livsgnista. Allvar och djup ironi. Svartaste trycksvärta, ofta i stark kontrast mot rödkrita eller ett lager vattenfärg. “Hans porträtt är som landskap.” har ofta varit en kommentar om Runes verk. Lika mycket är dock hans landskap verkliga porträtt.
Att Rune bosatte sig i Ulricehamn kan verka som en slump. Staden skulle uppföra ett nytt gymnasium uppe på Tingsholm, och dess arkitekt fick i uppdrag att hitta en konstnär till att utsmycka den stora matsalen. Valet föll på Ulricehamnsbördige Rune, som då bodde i Göteborg med sin hustru. Han hade nyligen återvänt till Västkusten efter flera år i Stockholm, bland annat som elev på Kungliga Konstakademien. Där hade han fått sin utbildning i etsning och grafiska tekniker under ledning av mästaren Jurgen von Konow. Arbetet med reliefen var tvunget att ske på plats i stan, och pendlingen blev för slitsam. Rune flyttade tillbaka hem.
Ulricehamn blev det nav som han behövde. Ett fokus för skapandet. I fred utan att känna sig isolerad. Och blev det för trångt i själen, kunde han alltid ta familjen med sig och återse Ölands alvar, Bohusläns granit eller Skagens magiska ljus. I dryga fyrtio år blev han sin födelsestad trogen. Han skaffade sig ateljéer runt om i stan; på Boråsvägen, i Stjärnhusen och i HCH-huset på Stenbocksgatan, förutom den som byggts i den egenritade blå trävillan med rosa knutar uppe på Markusvägen. 2010 kunde Ulricehamnarna äntligen se Rune Claessons konst på hemmaplan, i Ulricehamns museums lokaler på Jägaregatan, där han hade vuxit upp. Ett halvår senare lämnade han oss efter en kort tids sjukdom.
Nu visar Ulricehamns kommun upp den Rune som finns i samlingarna. Grafik och måleri. Porträtt och landskap. Kontraster av svärta och ironi.”